Mor och barn är ett vanligt förekommande motiv både inom skulptur och måleri. Motivet har funnits genom hela konsthistorien. Inom katolska och ortodoxa kyrkan har man ikoner som är religiösa avbilder. Den vanligaste är gudsmodern som avbildas som jungfru Maria med Jesusbarnet. Symboliken har alltid varit stark inom den kristna konsten och inom ikonmåleriet framställs gudsmodern som ömheten och Jesus är ett barn med en vuxens ansikte. Här är jungfru Maria kyrkans famn och den kristna gemenskapen där vi människor omfamnas och tröstas. Här kan vi känna oss trygga och få den uppmuntran vi behöver för att mogna och orka leva.
Mödrar skyddar sina barn överallt
Det spelar ingen roll var i världen du befinner dig. Moderskärleken finns där. Överallt finns mödrar som gör allt för att skydda sina barn. Det är därför inte underligt att moderskärleken avbildas inom böcker, teater, måleri och film. August Strindberg presenterade 1892 sin pjäs ”moderskärlek”. Pablo Picasso och Gustav Klimt har gjort sina versioner av moderskärlek i sin konst. Det bedrivs en hel del forskning i ämnet moderskärlek men även Forskning om skildringar av moderskärlek. Varför skildras moderskärlek så ofta i konsten? Finns det överhuvudtaget någon konstnär som inte har gjort sin egen skildring av kärleken till en mor? Är det helt enkelt för att hon är en av förutsättningarna för människosläktets fortbestånd?
Dessa trygga mödrar
Ett flertal städer i Sverige har sina egna skulpturer med motivet mor och barn, det vill säga moderskärlek. Kanske är det vårt sätt att visa gudsmodern och Jesusbarnet och något som symboliserar trygghet i ett samhälle som inte alltid känns så tryggt längre. David Wretlings ”mor och barn” från 1958 finns i Umedalen. I Malmö finns Lennart Källströms ”mor och barn”. ”Torggumman” av Lena Lervik finns både i Stockholm på Repslagargatan och i Lund. I Nässjö finns Alex Wallenbergs ”mor och barn”. Listan kan göras hur lång som helst. De finns överallt. Dessa mödrar som gör världen till en trygg plats att leva i.
